1.04.26
Utlåtande om regeringens proposition med förslag till lag om ändring av strafflagen till lagar som har samband med den
VN/10831/2024
Jordägarnas förbund fokuserar i sitt utlåtande på strafflagens kapitel 48:s nya paragraf
4 g som reglerar brott gällande invasiva främmande arter. Bestämmelsens allmänna utgångspunkt är positiv, eftersom de primära styrmedlen för bekämpning av invasiva främmande arter fortfarande är de administrativa åtgärder som styrs av lagen om främmande arter: först uppmaning, vid behov bestämmelse och i sista hand tvångsåtgärder. Denna tågordning är viktig för att straffrättsliga påföljder inte ska tillämpas innan administrativa förpliktelser och vägledning först tillämpats i laga ordning. På så sätt undviker man också oskäliga risker för straffrättsligt ansvar i situationer där bekämpning av främmande arter försenats på grund av omständigheter, informationsbrist eller begränsade resurser.
Samtidigt framför vi här preciseringar som vore viktiga att tillägga i motiveringen. För det första bör tillämpning av brott gällande invasiva främmande arter vara förutsebart speciellt i situationer där förekomsten av den invasiva främmande arten uppkommit innan lagen trätt i kraft. I propositionen framkommer det att kriminalisering inte kan vara retroaktivt, men detta borde tydligt noteras även så att det reserveras en skälig tidsperiod för markägaren att bekämpa den invasiva främmande arten innan ansvarsbedömningen utförs. Detta är i linje med att det primära verktyget är administrativ vägledning och inte straffprocess.
Vi anser det viktigt att man i motiveringen preciserar kravet på bevis framför allt i diffusa spridningssituationer. I propositionsutkastets punkt 3.3.2 beskrivs brottskännetecknen, men det framkommer inte med tillräcklig tydlighet i propositionen att det straffrättsliga ansvaret förutsätter bevis om markägarens eget agerande, inte bara ett antagande om att den invasiva främmande artens spridning beror på markägaren. Slåtter av vägrenar och banvallar, vattendragens förflyttning och vindspridning är vanliga omständigheter där orsak-verkan inte kan antas utan konkret bevis på till exempel förflyttning av jordmassor. Det vore välgrundat att inkludera en tolkningsvägledning som skulle klargöra denna gränsdragning i motiveringen av 4 g §.
Vi föreslår också en precisering gällande ansvarstillskrivning på en ny ägare. Det straffrättsliga ansvaret bör tillskrivas den vars agerande eller grova försummelse de facto förverkligas. En skälig tidsperiod bör reserveras åt den nya ägaren att inleda bekämpningen, och en kortfristig passivitet utan myndighetsvägledning får inte utgöra grunden till utredning av grov oaktsamhet. Detta tillägg kan skrivas in i kapitel 48 under motiveringar för ansvarstillskrivning samt under punkt 7.15 i lagen om invasiva främmande arter.
Dessutom föreslår vi att tolkningen av skadetröskeln preciseras. I punkt 3.3.2 beskrivs “avsevärd skada” och inverkan på ekosystem, men gränsdragningen vore tydligare om man lade till indikatorer till motiveringen, som till exempel inverkan på Natura-områdens värden, utrotningshotade arters habitat eller vattendragens erosion. Vi anser det också viktigt att vanliga skogsvårdsåtgärder inte förvandlas till “grov oaktsamhet” utan tydliga bevis på spridning och överskridande av tröskelvärdet. Det vore bra att ge två korta exempel som hjälper dem som tillämpar lagen och markägarna med gränsdragningen.
- a) En situation som leder till straffrättsligt ansvar: jordmassor som innehåller frön flyttas trots varningar från en plats med känd förekomst av invasiva främmande arter till en annan plats, vilket leder till utbredd spridning.
- b) Icke-kriminell bekämpningssituation: markägaren gör ovetande plantskogsskötsel/slyröjning på ett ställe där man senare upptäcker invasiva främmande arter; bekämpningen inleds när informationen erhållits.
Vad gäller förverkligandet av övervakningen konstaterar vi att resurs- och bevisfrågorna är nyckeln till att en diffus spridning inte leder till straffprocess som ett “antagande”. Det vore bra att notera i motiveringen att man i övervakningen prioriterar konkreta spridningshandlingar och fall där tröskelvärdet (ekologisk skada) verkligen uppnås, samt att man då förundersökningen sätts i gång i första hand utnyttjar administrativ handledning och vägledning.
Beslutet angående tillämpningsområdet bör tydligt skrivas ut i motiveringen. Om det straffrättsliga ansvaret sträcker sig både över EU:s 1143/2014‑lista och nationellt reglerade invasiva främmande arter, bör man samtidigt ålägga en skyldighet om tidsenlig rapportering för den breda allmänheten (markägare, entreprenörer), så att det i praktiken är möjligt att följa upp skyldigheterna.
Vi föreslår följande ändring till 4 g § för att straffrättsligt ansvar inte tillämpas på situationer där hindrande av spridning varit utom markägarens kontroll: ett nytt moment med följande formulering borde tilläggas till paragrafen:
”En person kan inte dömas för brott gällande invasiva främmande arter om förekomsten eller spridningen beror på omständigheter som denne inte rimligen kunnat påverka, eller då det inte går att påvisa att personen på flit eller av grov oaktsamhet försummat ett av myndigheterna utgivet förbud eller en föreskrift om bekämpning av invasiva främmande arter.”
I det stora hela föreslår vi att dessa specificeringar inkluderas i strafflagens kapitel 48 paragraf 4 g:s motiveringar och linjedragningar gällande tillämpningen. På så sätt säkerställs det att det straffrättsliga ansvaret riktas endast mot genuint förkastliga spridningsfall och att lagen kan tillämpas tydligt, konsekvent och ändamålsenligt vad gäller markägarens rättsskydd.
