31.07.25
Jordägarnas förbunds utlåtande över regeringens proposition till den nya lagen om områdesanvändning;
Kommentarer till kapitel 1 Allmänna bestämmelser
Propositionen ingriper inte i avsaknaden av standardisering av planregleringar och -bestämmelser, vilket redan länge ansetts vara problematiskt. I nuläget kan kommunerna och landskapsförbunden i praktiken skapa nya regleringar och tillämpa planbestämmelser efter eget gottfinnande. Planerna blir då väldigt flertydiga, och även onödiga planbestämmelser införs. Detta märks speciellt i planbestämmelser gällande skogsanvändning.
Kommentarer till kapitel 8 Särskilda bestämmelser för utbyggnad av vindkraft
Propositionsutkastet begränsar jordägarens rättigheter
Regeringens propositionsutkast skulle föra med sig flera mycket skadliga förändringar.
Vindkraft- och solenergiinitiativ hör till jordägarnas möjligheter att idka näringsverksamhet på sina egna marker. Den fastighetsskatt som vindkraftverken betalar är för många kommuner en viktig inkomstkälla. Den nuvarande regleringen som grundar sig i lokala förhållanden och som stöder närdemokrati fungerar bra, eftersom den baserar sig på verkliga verkningar och lämnar utrymme till att beakta landskapet och naturen, optimera elöverföring samt minimera den negativa inverkan som vindkraftverkens placering kan medföra.
Initiativens samverkan beaktas från flera synvinklar i planeringen och i samband med bedömningen av miljöinverkan.
Jordägarna är en central del av lokalsamhället och därför ser de också de många verkningarna som förnybara energiinitiativ har på närmiljön.
Den föreslagna avståndsregleringen är kategorisk och beaktar inte lokala förhållanden
Den avståndsreglering gällande vindkraft som föreslagits i propositionen för lagen om områdesanvändning – 8 gånger kraftverkets höjd på andra ställen än i de på landskapsplanen märkta områden – skulle märkbart försvåra byggnation av ren energiproduktion. Linjedragningen gällande avståndet hotar 40–70 % av de vindkraftsinitiativen som är under planering.
Kommunerna förväntade sig att lagen för områdesanvändningen skulle stärka deras roll på bekostnad av landskapsplanen. Nu är följden den omvända. Propositionen kränker kommunernas självbestämmanderätt i en sak där kommunernas expertis spelar en nyckelroll ur de lokala jordägarnas och invånarnas synvinkel.
En skärpning av avståndsregleringarna skulle ofrånkomligt leda till en utbyggnad av överföringsledningar och vägnät. Då man bygger längre överföringsförbindelser minskar nyttan av den förnybara energin, eftersom man blir tvungen att bygga mer ny infrastruktur för vindkraftparken. Detta vore ofördelaktigt för jordägarna, för vilka just frågorna kring överföringsledningarna varit den mest kritiska aspekten gällande vindkraften.
Enligt Fingrids prognos fördubblas elförbrukningen fram till 2035. Vindkraften skulle enligt prognosen för 2035 täcka upp till 2/3 av elproduktionen. Den föreslagna avståndsgränsen för vindkraftverk skulle i praktiken hindra utbyggnad av behövlig vindkraft och slutligen äventyra Finlands självförsörjning inom elproduktion samt investeringar baserade på förbrukning av ren energi.
Det geografiska avståndet mellan produktion och konsumtion skulle växa, vilket ökar elöverföringsavgifterna. Framför allt i Lappland är det svårt och osäkert att kombinera vindkraft och annan markanvändning på grund av många olika former av markanvändning och varierande landskaps- och naturvärden. Då elkonsumtionen huvudsakligen är koncentrerad till södra Finland blir man tvungen att bygga ut elöverföringslinjer ytterligare. Stamnätslinjen förstör permanent cirka 6 hektar skog per kilometer och skadar landskapet på stora områden.
Landskapsplanen räddar inte tillgången till el
De i propositionsutkastet föreslagna lättnaderna, ex. utnyttjande av landskapsplanen eller jordägarnas samtyckesförfarande, verkar inte fungerande.
Landskapsplanen förpliktar inte kommunen att planlägga vindkraft på den utmärkta platsen i landskapsplanen. Den lämpar sig inte till att beakta lokala förhållanden som påverkar enskilda kraftverks placering. Dessutom kan områden som nu märkts ut i landskapsplanen komma att avsevärt krympa i detaljplanen på grund av ljudriktvärden och modellering av buller. MKB och generalplanen hämtar i förhållande till landskapsplanen nästan alltid med sig nya begränsningar.
En kategorisk avståndsreglering som inte är beroende av lokala förhållanden skapar också lätt en norm som börjar styra både landskapens och kommunernas planläggning och politiska beslutsfattning.
Samtyckesförfarandet fungerar inte i angiven form.
Att samla in samtycke av alla enligt lag definierade bostadstomtsägare är en orealistisk lösning. Till skillnad från vad på förhand informerats skulle samtycket endast gälla fastigheter märkta för bostadsändamål. Jordägare som inte bor i kraftverksområdets omedelbara närhet hamnar således utanför samtyckesförfarandet. På så sätt skulle invånare och stugägare med sin vetorätt kunna påverka sådana jordägares rätt att utnyttja sin egen mark.
Förslag
- Avståndsregleringens inverkan på Finlands ekonomiska tillväxt och konkurrenskraft bör utvärderas grundligt. Beslutsfattningen bör basera sig på en omfattande utredning över regleringens inverkan på energitillgång, industrins investeringsklimat, sysselsättning samt andra faktorer som påverkar den regionala livskraften. Regeringen har i sin proposition praktiskt taget helt glömt att utvärdera inverkan på övrig industri, sysselsättning och investeringsklimat. Även följderna av stamnätets utbyggnad har förbisetts.
- Om man vill införa ett allmänt och kategoriskt minimiavstånd för vindkraft i lagstiftningen, är ett lämpligt avstånd mellan bosättning och vindkraft 800 – 1 000 meter. Enligt FCG:s beräkning skulle detta inte äventyra det ökade behovet för ren energi för industrin och investeringar, vilket har stor betydelse för Finland. Det ovan nämnda avståndet skulle i praktiken betyda 3 gånger kraftverkets höjd. Detta skulle fortsättningsvis ge kommunerna goda förutsättningar att vid behov tillämpa ett större avstånd i den kommunala planläggningen i fall där lokala förhållanden så kräver.
- Jordägarnas samtyckesförfarande, som föreslagits som lättnad, diskriminerar jordägare som inte själva bor i kraftverksområdets omedelbara närhet.
- Om man vill påskynda antagandet av lagen för områdesanvändning, är det motiverat att flytta ner vindkraftverkens avståndsreglering till förordningsnivå och skilt fatta beslut om en närmare definition på avståndet efter att man utrett ärendet grundligt.
Kommentarer till kapitel 9 Särskilda bestämmelser för utbyggnad av solkraft
Utvecklingen av solenergi skulle fördröjas och koncentreras på stora initiativ.
Vad gäller byggnation av solkraft förutsätter propositionsutkastet att det alltid krävs en solkraftsgeneralplan eller en detaljplan för utbyggnad av ett solkraftverk på minst 10 hektar.
Denna hektargräns är för låg och den bromsar avsevärt upp utnyttjandet av solenergi. Då man i regeringens propositionsutkast nu håller på att ansenligt begränsa utvecklingen av vindkraft, skulle de möjligheter som solenergin erbjuder kommunerna på vårt område öka. Denna utveckling äventyras i och med de förslag som lagts fram i kapitel 9.
När man beaktar solenergins ringa miljöpåverkan, skulle den rätta hektarmängden vara 100. Solenergi är ett centralt sätt att öka förnybar energi på utspridda områden, samtidigt som man ersätter fossil energi, och då ska man inte hindra den genom ogrundade administrativa hinder.
Det borde inte krävas någon plan vad gäller kombinerad jordbruks- och energiproduktion. Det så kallade placeringstillståndet borde räcka.
Oron om avskogning är överdimensionerad i propositionen. Den avskogning som orsakas av solenergin är marginell jämfört med civil byggnadsverksamhet och utbyggnad av trafik.
Kriterierna för placering av solkraftverk i skogsomgivning är oklara. Det framkommer inte i propositionen vad som menas med ”avsevärda mängder” och om de mäts per initiativ eller till exempel per enskilt landskap.
Kulturlandskapet ingår i den kontinuerliga ekonomiska och samhälleliga förändringen. Den bevaras och utvecklas med tiden enligt senaste information och kunskap. När landskapet inte längre har ekonomiska förutsättningar stagnerar landskapet och förfaller. Sådana landskap – till och med nationellt värdefulla landskapsområden (VAMA) – finns det alltmer av på landsbygden. Orsaken är det nödläge lantbruket befinner sig i samt fastigheternas strikta reglering och ökade utgifter. Solparker erbjuder en möjlighet att rädda kulturlandskap på basen av lokalt omdöme, kunnande och lokal anpassning. Om man kategoriskt ifrågasätter solparker på VAMA-områden, riskerar man försvaga områdenas utveckling och bibehållande av dem som kulturlandskap i stället för att låta de möjligheter som förnybar energiproduktion för med sig hämta livskraft till områdena.
Kommentarer till kapitel 10 Särskilda bestämmelser för strandområden
Den ersättning som tas ut för utarbetande av en generalplan gällande strandområden bör grunda sig på den ikraftvarande lagens paragraf 76, och bör inte ändras.
I paragraf 77 vill man reglera ersättningarna för utarbetande av generalplan som gäller strandområden. Om en generalplan som gäller stränder i huvudsak utarbetas för att reglera fritidsbebyggelse, kan kommunen uppbära av jordägarna en ersättning för utarbetandet av generalplanen i förhållande till den nytta jordägarna har av planen. Kommunen skulle godkänna principerna för avgiften och sättet och tidpunkten för uppbörden av avgiften enskilt för varje planområde.
Paragrafen skulle motsvara den ikraftvarande lagens paragraf 76 med den skillnaden att kommunen inte längre kunde uppbära endast hälften av kostnaderna.
Vad gäller vindkraft skulle lagen vara mycket lindrigare och där nämns endast generalplanens kostnader. (Paragraf 69 … kan kommunen hos denne helt eller delvis ta ut kostnaderna för utarbetandet av generalplanen. Kommunen godkänner principerna för avgiften och sättet och tidpunkten för uttagandet av avgiften särskilt för varje planområde.)
Kommentarer till kapitel 11 Planläggningsförfarande och utredning av verkningar under utarbetandet av planen
Anmälningsförfarandet som nämns i paragraf 84 bör gälla alla jordägare: I det föreslagna förfarandet är en icke-ortsbo i praktiken i bättre position än en kommuninvånare.
Kommentarer till kapitel 12 Initiativ för utarbetande av detaljplan eller generalplan samt utarbetande av generalplan i samarbete med markägaren
Enligt moment 1 i paragraf 90 ska jordägaren ha rätt att framföra ett befogat initiativ till kommunen gällande utarbetande av detalj- eller generalplan på egen mark.
Om kommunen inte behandlar ärendet inom en bestämd tid på fyra månader, ska initiativet anses vara godkänt.
Ett avslag ska vara grundligt motiverat.
För jordägarens rättsskydd är rätten att överklaga ytterst viktig. Moment 3 i paragraf 90 och moment 6 i paragraf 91 (“Ändring i kommunens beslut gällande ärendet i moment xx får inte sökas genom besvär.”) bör ersättas med formuleringar som ger jordägaren möjlighet att besvära sig över beslutet.
För att hindra kommunens passivering och göra samarbetet smidigare bör det till paragraf 91 läggas till, endera direkt eller med hänvisning till förordningen, föreskrifter om avtalsförfarandet där man tydligt definierar parternas ansvar och tidtabellen.
Kommentarer till ändringen av Lagen om områdesanvändning (bilaga, namnet ändras till Lagen om genomförande av planer)
I den nya paragrafen 101 a i Lagen om genomförande av planer skulle man reglera jordägarens rätt att få kommunal ersättning för begränsningar på idkande av skogsbruk som föranletts av planens skyddsbestämmelser, ifall begränsningarna leder till ekonomisk förlust.
Ändringen understöds, men lagformuleringen är otydlig vad gäller tidtabellen för utbetalning av ersättning, dess definition och storlek, samt om det är fråga om en engångsersättning.
Ersättningen bör betalas till sitt fulla belopp och bör också gälla planer som godkänts innan denna lag trätt i kraft.
Definitionen av ersättningsskyldigheten för landskapsplanens skyddsbestämmelser kräver precisering.
Följande formulering bör tilläggas till paragraf 99, 100 och 101: Om planbestämmelserna ändras efter inlösen så att det hade inverkat på den i inlösenförfarandet definierade ersättningen, är markens ursprungliga ägare berättigad till en tilläggsersättning som definieras enligt förfarandet som stipulerats i lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter.
Kommentarer om ändringen av bygglagen
I paragraf 46 framförs det att ett solkraftverk med minst tio hektars areal alltid anses vara ett betydande byggprojekt.
Då man beaktar den ringa miljöinverkan som solenergi har, skulle rätt hektarmängd vara 100.
