7.04.26
Regeringens proposition med förslag till lag om nedmontering av och säkerhet för nedmontering av landbaserade vindkraftverk som tagits ur drift och till lag om ändring av bygglagen
Ärendenummer för begäran om utlåtande: VN/7272/2024
- Lagen om nedmontering av och säkerhet för nedmontering av landbaserade vindkraftverk som tagits ur drift, paragrafer och motivering av enskilda bestämmelser
Vår kommentar till 1 § – Tillämpningsområde
Jordägarnas förbund anser den föreslagna lagen motiverad samt tillämpningsområdets avgränsningar huvudsakligen ändamålsenliga. Det är bra att regleringen riktas till landbaserade vindkraftverk med en navhöjd på över 30 meter, där nedmonteringens inverkan på markanvändningen och miljön är mer påtaglig. Avgränsningen är ur markägarens synvinkel tydlig och riktar lagstiftningen till sådana projekt där förenhetligande av nedmonteringsplikten verkligen behövs.
Lagens ska komplettera och stärka markägarens rättsliga ställning, inte ersätta avtalsfriheten eller försvaga parternas möjlighet att avtala om ändamålsenliga lösningar från fall till fall.
Vår kommentar till 2–3 § – Nedmonteringsplikten och omfattningen av nedmontering i vissa fall
Jordägarnas förbund stöder nedmonteringsplikten eftersom den förtydligar rättsläget och stärker principen om att “förorenaren betalar”. Vi anser det dock vara nödvändigt att nedmonteringsplikten inte sträcker sig automatiskt till hela konstruktionen. Nedmonteringsplikten bör i första hand riktas till vindkraftverkens konstruktioner ovanför markytan vars nedmontering är motiverad både vad gäller säkerhet och landskap.
Vad gäller underjordiska konstruktioner är det viktigt att behovet för nedmontering avgörs från fall till fall och så att markägaren har möjlighet att besluta i vilken omfattning det är ändamålsenligt att avlägsna konstruktionerna. Enligt Finlands miljöcentrals utredning kan kvarlämnandet av konstruktionerna i marken i vissa fall ha mindre direkta miljökonsekvenser – så som buller, damm och transport av tunga fordon – än deras nedmontering, och dessa olägenheter är oftast bara lokala och kortvariga. En fullständig nedmontering kan däremot på kort sikt avsevärt öka miljöbelastningen.
Av dessa skäl borde bestämmelsen gällande nedmonteringen formuleras så att en delvis nedmontering är ett möjligt och naturligt alternativ då när det ur miljöns synvinkel är motiverat eller det motsvarar markägarens lösning om senare markanvändning. Därför anser vi det viktigt att en mer flexibel ordalydelse formuleras till 2 § där en fullständig nedmontering inte är utgångsläget, utan ett alternativ. Formuleringen borde preciseras till exempel så att “grunden kan rivas delvis så vitt det inte äventyrar markägarens användning av området eller orsakar betydande skada på miljön, och om markägaren och verksamhetsutövaren kommit överens om det.” Detta skulle betona lokala, frivilliga avtal som markägarna är vana vid och som oftast fungerar väl, då parterna kan bedöma jordmånens och områdets användningsmöjligheter från fall till fall.
3 § Nedmonteringens omfattning i specialfall
Utifall att 2 § preciseras så att nedmonteringsplikten primärt endast gäller vindkraftverkets delar ovanom jordytan och de underjordiska strukturerna avlägsnas endast då markägaren skilt kräver det, förblir regleringen av 3 § till stora delar överlappande. I detta fall skulle nedmonteringens omfattning i princip grunda sig på en frivillig bedömning från fall till fall, och inget skilt undantagsförfarande av myndigheterna skulle behövas.
I och med detta anser vi det möjligt att 3 § nödvändighet utvärderas på nytt för de delar som upprepar den beslutslogik som finns i 2 §.
Alternativt, om man vill bevara 3 §, anser vi det vara nödvändigt att komplettera den så att markägarens uttryckliga krav att bevara en del av grunderna eller konstruktionen erkänns som ett oberoende specialfall. Sådana fall förekommer ofta i praktiken, och detta bör inte begränsas endast av miljöskäl.
Vår kommentar till 4–6 § – Regleringar gällande säkerheten
Gällande paragraferna 4–6 stöder vi ibruktagande av säkerheten för nedmontering, eftersom säkerheten förtydligar ansvaret och skyddar markägaren i situationer där kraftverksföretaget inte klarar av att uppfylla sina förpliktelser. Vi anser ändå inte att en modell där kommunen fungerar som mottagare och förvaltare av säkerheten vore ändamålsenlig.
Skillnaderna kommuner emellan är betydande vad gäller såväl resurser, expertis, administrativ kapacitet som ekonomiska förutsättningar. Om förvaltandet av säkerheten lämnas åt kommunen, leder det oundvikligen till en regionalt ojämlik behandling där markägarens rättskydd beror på kommunens storlek, myndighetskompetens och ekonomiska situation. Många små kommuner har inte förmåga eller tillräckliga strukturer till att förvalta invecklade ekonomiska säkerhetsordningar eller genomföra stora nedmonteringsansvar.
Propositionens egna motiveringar erkänner att genomförandet av säkerheten eller nedmonteringsplikten kan vara en betydande risk för små kommuner, speciellt i samband med flera samtidiga nedmonteringsfall. Just på grund av detta finns det orsak att koncentrera förvaltningen till staten – en aktör som kan bära risken, fatta enhetliga beslut och säkra en jämlik behandling i hela landet.
Vi anser att en nationell modell vore en mer motiverad lösning, där säkerheterna förvaltas av en statlig aktör, till exempel Statskontoret. En del av säkerheterna kunde samlas i en gemensam fond som kunde utnyttjas i fall där ett enskilt projekts säkerhet inte räcker till. En sådan nationell säkerhetspol för nedmonteringar vore administrativt mer effektiv och skulle säkra en jämlik ställning för markägarna på alla områden oberoende av kommunens storlek där kraftverket byggs.
Dessutom bör man beakta att man under nuvarande projektutvecklingspraxis ackumulerar säkerheter för nedmontering stegvis an efter att projektet framskrider. Denna flexibilitet är viktig att behålla även i den nya regleringen, speciellt för mindre aktörer och utspridd vindkraftsbyggnation.
Vi föreslår en specificering till 4–6 § enligt följande:
”Förvaltning av säkerheten sköts av en statlig myndighet som övervakar att säkerheten räcker till och är i kraft under projektets hela livslängd. Tio procent av säkerheten samlas in på en planerad, riksomfattande säkerhetsfond för nedmonteringar som kan användas i fall där ett enskilt projekts säkerhet inte räcker till för att täcka nedmonteringsplikten.”
”Säkerheten kan ställas ut stegvis under projektets livstid på det villkor att dess helhetsbelopp motsvarar rivningskostnaderna och att en statlig myndighet övervakar säkerhetens tillräcklighet.”
Vår kommentar till 7 § – Bestämmelse om nedmontering
Förfarandet som paragrafen hänvisar till är nödvändig i fall där kraftverkets ägare försummar sin plikt gällande nedmonteringen. Jordägarnas förbund anser dock att bestämmelsen om nedmonteringen och godkännandet av rivningsarbetet bör grunda sig på en nationellt jämlik bedömning som är så oavhängig som möjligt, och inte enbart på den kommunala byggnadsöversynens omdöme.
Kommunens egna markanvändnings- och utvecklingsintressen kan i vissa fall stå i strid med rivningsarbetets omfattning eller utvärderingen av slutresultatet. Dessutom finns det betydande skillnader i kommunernas kompetens och resurser, vilket kan leda till en ojämlik behandling av markägare på olika områden.
Därför borde paragrafen kompletteras så att man innan rivningsbeslutet ges hör markägaren och ber om ett utlåtande från en riksomfattande expertmyndighet. Detta stärker procedurens opartiskhet och säkerställer att rivningsarbetets omfattning utvärderas konsekvent genom hela landet.
Vi föreslår följande tillägg till paragraf 7 §:
”Innan rivningsbestämmelsen ges bör man höra markägaren samt skaffa ett utlåtande av en riksomfattande expertmyndighet om rivningsarbetets nödvändighet och omfattning.”
Vår kommentar till 8 § – Då kraftverkets ägare går i konkurs
Paragrafen är innehållsmässigt fungerande, men det räcker inte endast med att säkra informationsspridningen. Säkerhetens tillräcklighet samt statens bakomliggande ansvar bör säkras.
Vår kommentar till 9 § – Avgift som betalas till kommunen för genomförande av tillsynsuppgift
Vi vill betona att projektens omkostnader kan stiga om kommunerna kan bära upp avgifter för omfattande förvaltningsuppgifter. Detta bör beaktas i konsekvensbedömningen.
- RP-utkastets kapitel 4.2, Huvudsaklig inverkan
Vår kommentar gällande konsekvensbedömningen
I propositionens konsekvensbedömning har man fört fram synvinklar gällande nedmonteringsplikten och rivningskostnaderna, men bedömningen skildrar inte fullt ut tillräckligt noga hur regleringen i praktiken påverkar markägarens ställning. I den förberedande utredningen konstateras det att en fullständig nedmontering av grunderna i vissa fall kan orsaka större direkta miljöskador än en delvis nedmontering, och att konsekvenserna kan vara lokalt betydande till exempel på grund av tunga fordon och ändringar i jordmånen. I konsekvensbedömningarna utvärderas ändå inte närmare hur lagtextens entydiga nedmonteringsplikt ställer sig i förhållande till dessa observationer, eller hurdana följder valet av rivningsmetod har på markägarens möjligheter att utnyttja området flexibelt eller avtala om rivningslösningen i enlighet med de praktiska omständigheterna.
För de ekonomiska och administrativa konsekvensernas del erkänner bedömningen säkerhetspliktens tilläggskostnader för projekten, men granskar inte närmare hur dessa kostnader kan reflektera på de markhyrors nivå som markägarna erhåller eller projektens möjlighet att förverkligas framför allt inom sådana områden där kommunens administrativa resurser är begränsade. Stärkande av kommunens roll i förvaltandet av säkerheten för nedmontering och övervakning av nedmonteringen kan öka skillnaderna gällande processens varaktighet och enhetlighet, vilket i sin tur påverkar markägarens rättssäkerhet och hur området frigörs för fortsatt användning. För dessa delar vore det motiverat att specificera konsekvensbedömningen så att de centrala faktorerna gällande markägarens ställning och områdets användbarhet blir likvärdigt beaktade.
