I Finland får en byggnadshistoriskt betydande och skyddad fastighet i praktiken samma behandling vad gäller fastighetsskatten som ett vanligt hus, även om skyddsbeteckningen begränsar både dess användning och utveckling. Annat är det bland annat i Italien, Spanien, Norge och Danmark.
Kulturarvet anses generellt vara hela samhällets egendom som ökar områdenas identitet och historiska värde. Ändå faller dess bevarande ekonomiskt sett på enskilda ägare. När nyttan är gemensam men kostnaderna privata, försvagas incitamentet att upprätthålla värdefulla byggnader. I många andra europeiska länder har man strävat till att jämna ut denna motsättning med hjälp av skattetekniska åtgärder.
I Italien halveras fastighetsskattens skattebas för kulturellt betydande, officiellt skyddade byggnader: endast 50 % av fastighetens värde beaktas. Om byggnaden är obeboelig, kan beskattningsvärdet sänkas med ytterligare 50 %, då den slutliga skattebasen är 75 % lägre än på en vanlig fastighet. Fördelen beror inte på om byggnaden är bebodd, uthyrd eller tom; det som avgör är den begränsning skyddsstatuset har på användningen.
I Spanien kan vissa monument och historiska trädgårdar som fått BIC-status (Bien de Interés Cultural) befrias från lokal fastighetsskatt helt och hållet, om de uttryckligen skyddats och registrerats på lagenligt sätt och om de inte används för ekonomisk verksamhet. En fullständig befrielse är bunden till strikt skydd och begränsad användning. Skattesystemet i Spanien fastställer att en sådan byggnad först och främst är till samhällelig och inte privat nytta.
I Norge och Danmark har kommunerna rätt att bevilja fullständig eller delvis skattefrihet för objekt som tjänar kulturhistoriska eller andra allmännyttiga ändamål. Prövningsrätten på lokalnivå ses som ett naturligt sätt att kombinera skydd av kulturarvet och den egna skattebasen.