29.01.26
Åläggande av begränsningshierarki och naturinsats
Jordägarnas förbund väljer alternativ 2 ”Skyldigheten att iaktta begränsningshierarkin ska inte antecknas i lagstiftningen under naturinsatser.”
Begränsningshierarkin är ekologiskt motiverad i obligatoriska bestämmelser, men då marknaderna ännu byggs upp är den rättsliga skyldigheten problematisk. Marknaderna är ännu i sin linda och det finns inga egentliga bevis på att företagen hellre skulle köpa direkta naturenheter i stället för att minska på sina egna utsläpp. Uppkomsten av marknaderna kräver en låg tröskel för att delta och en så lätt administrativ börda som möjligt. Om det första steget för att delta i marknaden är en byråkratisk skyldighet, kommer marknaden helt enkelt inte att uppstå.
Alternativ 1 skulle vara orättvis i fråga om aktörernas storlek och skulle skapa en obalans på marknaden där större företag skulle vara tvungna att följa skyldigheter som de mindre aktörerna inte stöter på. Detta skulle minska på efterfrågan och bromsa upp marknadsutvecklingen. Begränsningshierarkin är menad till att kompensera skador – inte till frivilliga naturinsatser. Det borde inte byggas ett kvotpliktsystem på det frivilliga naturarbetet, eftersom systemet från första början är menat för obligatoriska kompensationer.
Då man utvecklar regleringen och nya styrmedel bör man komma ihåg egendomsskyddet som är tryggat i grundlagens 15 § samt det därav härledda kravet på förutsebar rättstillämpning. Även om den förevarande propositionen inte direkt ålägger några rättsliga förpliktelser på jordägaren, kan de förpliktelser som riktar sig till företag ha faktisk eller indirekt inverkan på jordägarens möjligheter att använda sin egendom. De på frivillighet baserade systemens förutsebarhet och förtroendestärkande regelverk är därför centrala förutsättningar både för aktörernas deltagande och för att uppnå målen.
Om vi tar som exempel ett företag som koncentrerar allt sitt hållbarhetsarbete endast på att minimera sin egen negativa inverkan, skulle det i praktiken betyda förbättring av energieffektivitet och förebyggande av skadlig miljöinverkan i den egna verksamheten. Dessa insatser är ytterst viktiga och har i bästa fall betydande inverkan på miljön. Samtidigt bör vi komma ihåg att det i de finländska skogarna finns stora utdikade och marginella områden som befinner sig under restaureringstryck. Dessa områden fortsätter sin negativa miljöinverkan ifall det inte riktas frivilliga insatser mot dem som ökar naturvärdena. En lagstadgad skyldighet att beakta begränsningshierarkin skulle sannolikt inte föra med sig en enda restaurerad hektar eller stöda företagens vilja att göra naturinsatser. Däremot ökar den det administrativa arbetet och höjer ytterligare på de redan nu orimligt höga administrativa kostnaderna.
En skyldighet att följa begränsningshierarkin skapar oro för att vilken naturinsats som helst kan leda till andra rapporteringsskyldigheter. Risken finns att det uppstår ett ”gör inget, så är du inte ansvarig”-fenomen, vilket inte främjar den i grunden liggande genuina tanken om att förbättra naturens tillstånd. Begränsningshierarkin borde behandlas som en separat helhet, för den är formad för att förebygga skador och för obligatoriska kompensationer. Hela konceptet är så brett och dess inverkan så betydande att dess förhållande på marknadsmekanismerna borde utvärderas i en skild övergripande process – inte i samband med den här propositionen.
Den nationella restaureringsplanen 13 a §
Naturvärdesmarknadens utveckling är starkt kopplad till restaureringsplanen och dess förverkligande. Planen är inte bara en handlingsplan, utan den återspeglar samtidigt hela Finlands linje för hur man vill ta tag i problemen gällande naturens mångfald.
Jordägarnas förbund anser att restaureringsplanens mål inte kan uppnås utan en marknadsmässig naturvärdesmarknad. Den enligt Europeiska kommissionen beräknade årskostnaden på 930 miljoner euro är så gott som omöjlig att uppnå med den nuvarande ekonomiska situationen som staten befinner sig i. Därför är en stimulerande inställning till utvecklingen av naturvärdesmarknaderna nödvändig. För att planen ska vara så genomförbar som möjligt är det ytterst viktigt att höra en bred bas aktörer under förberedandet av restaureringsplanen.
Jordägarnas förbund understöder antecknandet av restaureringsplanen i lagen. En arbetsuppdelning över ministerierna är motiverad om frågestunderna genomförs enligt de i propositionen framförda principerna: öppenhet, transparens, inklusion och funktionalitet. Jordägarnas förbund hänvisar till frivillighet som ett mer effektivt sätt än ett förpliktigande system för att främja restaureringsplanens målsättningar. Erfarenheterna från 1990-talets Natura 2000-program visar att en ingripande reglering kan minska förtroendet för en lång tid: det bristande förtroendet som orsakades under Natura-processen repareras än idag, och dess effektivitet blev mycket mindre i jämförelse med METSO-programmet som grundar sig i frivillighet. METSO har gett avsevärt bättre resultat just därför att den uppmuntrar jordägare till att delta, och för att den inte grundar sig i tvång.
Ett exempel som tyder på förtroendebrist är den mängd skog som på jordägarnas initiativ omfattas av tyst skydd. Det tysta skyddet som genomförs av privata skogsägare är betydande för naturens mångfald och täcker cirka 1,1 miljoner hektar skogsbruksmark (PTT 21.1.2026). Detta kompletterande tillägg till det lagstadgade skyddet borde beaktas då restaureringsplanen formuleras.
Främjande av naturvärdesmarknaden/Naturvårdslagens kapitel 11
Jordägarnas förbund tackar föredragandena för att de beaktat naturvärdesmarknaderna.
Lagpropositionen skulle göra det möjligt att använda det i den ekologiska kompensationsmodellen bekanta myndighetsarrangemanget även i frivilliga naturvärdesmarknader utan direkt kompensationssyfte. De som skapar mest efterfrågan till naturvärdesmarknaderna är företag, för vilka det av myndigheterna föreslagna certifierade registret erbjuder trovärdighet. Jordägarnas förbund understöder köparens möjlighet till ett myndighetsbeslut som säkrar naturvärdets beständighet även vid byte av ägare.
Jordägarnas förbund anser att naturvärdesmarknadernas långsamma start är en följd av de tungrodda administrativa kraven som leder till en fortsatt hög kostnadsnivå. Detta lyfts bra fram i propositionen på basen av tidigare utvärderingar, där kostnadskalkylen för planeringsarbetet och det administrativa arbetet för förberedandet av ekologisk kompensation är mellan 12 000 och 38 000 euro. Ur jordägarens och naturinsatsköparens perspektiv är situationen ohållbar; utöver de ovan nämnda kostnaderna tillkommer ännu kostnader för åtgärder på 1 000–6 000 euro per hektar, varefter jordägaren ännu borde betala den egentliga ersättningen för användning av området. I praktiken stänger denna kostnadsstruktur ut små men för mångfalden mycket värdefulla projekt.
Jordägarnas förbund understöder den i konsekvensanalysen framförda uppfattningen om att naturvärdesmarknaderna inte har en negativ inverkan på skogsbrukets verksamhet. Naturvärdesmarknaderna är menade att riktas på sådana områden som är mer värdefulla ur biodiversitetens synvinkel än forstligt, och som sannolikt omfattas av tyst skydd till någon grad. PTT publicerade den 21.1.2026 sin forskning om tyst skyddande som visar att jordägarna redan nu har deltagit i skyddandet utan ersättning. Det ligger en betydande risk i att förlora dessa områden, ifall atmosfären skulle skifta från en frivillig naturvärdesmarknad till ett förpliktigande skydd. Det borde vara ekonomiskt lönsammare för jordägaren att utnyttja sina skogars träd på naturvärdesmarknaden än att sälja dem till industrin. Naturvärdesmarknaden erbjuder ett ypperligt verktyg för att uppnå de målsättningar som ställts i förordningen för restaurering av natur, utan större inverkan på skogsbrukets råvarutillgänglighet.
Jordägarnas förbund vill i det här skedet lyfta fram de områden som stöder mångfald (OECM) och som fått alltför lite uppmärksamhet i denna diskussion. METSO och restaureringsinitiativen är goda verktyg då man verkställer målsättningarna för förordningen för restaurering av natur, men utöver dessa behövs en mellanmodell som möjliggör utnyttjande av områden utan den rädsla som skyddsstatuset medför. Dessa områden godkänns vid verkställandet av förordningen och har en administrativt lätt struktur både för producenten och för den potentielle naturvärdesköparen. Områden som omfattas av tyst skydd kunde lämpa sig som områden som stöder mångfald.
Sett till helheten kräver utvecklingen av naturvärdesmarknaden naturvärdetjänster av olika kvalitet och grader. För tillfället är företagen försiktiga av rädsla att bli stämplade för grönmålning trots sina genuina hållbarhetsmålsättningar. För att undvika detta är ett väl verifierat system ett bra initiativ som bör understödas. För att marknaderna ska kunna utvecklas på ett bredare plan krävs dessutom möjligheten till lättare naturinsatser. Jordägarnas förbund anser det viktigt att jordägarna fortsättningsvis har möjligheten att producera lättare, marknadsmässiga naturenheter utöver de myndighetsverifierade naturenheterna.
Ändring av naturvårdslagens kapitel 4
Ändringarna i naturvårdslagens kapitel 4 förtydligar regleringen framför allt vad gäller EU:s regler för statligt stöd i 22 §. De gamla hänvisningarna som funnits i lagen tas bort och bemyndigandet att utfärda förordningar preciseras, vilket underlättar tillämpning av stödsystem och förbättrar förutsebarheten även för jordägarnas del.
Precisering av statens övriga naturskyddsområdens finansiella bestämmelser är motiverat, eftersom den nuvarande paragrafen innehåller motstridigheter. En tydligare reglering gällande till exempel jakt av skadliga främmande arter förbättrar genomförbarheten utan att riskera områdenas skyddsmålsättningar. I sin helhet uppdaterar de föreslagna ändringarna till naturvårdslagens fjärde paragrafer lagstiftningen och stödjer en tydligare tillämpning av den. På dessa grunder anser vi att ändringarna huvudsakligen är ändamålsenliga.
