Förändringen gällande inblandningsskyldigheten för förnybara bränslen trädde i kraft vid årsskiftet. Till metoderna att uppfylla skyldigheten tillades möjligheten för bränsledistributören att finansiera utsläppsminskningsåtgärder som genomförs i Finland, som t.ex. skogarnas koldioxidbindning. Distributören kan välja att uppfylla sin distributionsskyldighet med högst 5,5 procentenheter, varav högst 1 procentenhet utgörs av åtgärder från markanvändningssektorn.
Enligt Jordägarnas Förbund öppnar detta utkast till förordningen möjligheter för skogsägare och aktörer inom kolbindningsprojekt. Flexibiliteten kan gynna utvecklingen av inhemska klimatåtgärder samt erbjuda incitament för att öka kolbindningen. Flexibilitetsmekanismen skapar förutsättningar för den frivilliga koldioxidmarknaden och hjälper staten att uppfylla sina klimatmål.
Den föreslagna ackrediteringsprocessen för kontrollören verkar klumpig, och detta kan i sin tur fördröja godkännandet och förverkligandet av projekten.
På basen av utkastet förblir det oklart om sådana utsläppsminskningar och kompletterade koldioxidupptag som åstadkommits under ackrediteringsprocessen kan utnyttjas i flexibilitetsmekanismen. Detta skapar en avsevärd fördröjning av projekten samt förutsägbarheten av finansieringen.
Utkastet borde i tydliga ordalag konstatera att de utsläppsminskningar och kompletterade koldioxidupptag som en preliminärt godkänd kontrollör producerat kan utnyttjas i flexibilitetsmekanismen redan innan en officiell ackreditering skett, och inte först efter ackrediteringen.
Det är viktigt att säkerställa att projekten kan fortskrida utan dröjsmål och att klimatfördelarna kan utnyttjas så fort som möjligt.
Kompensationsregisterkravet på 20 procent som utkastet påför projekt inom markanvändningssektorn är oberättigat och överdimensionerat i förhållande till andra sektorer. Lagen innefattar redan dubbla krav som ytterligare säkrar åtgärdernas effektivitet.
Markanvändningssektorn och de sektorer som omfattas av ansvarsfördelningsbeslutet borde vara likställda gällande kompenseringskraven, och kravet borde justeras till högst 10 procent för båda sektorerna.
Projekten inom markanvändningssektorn borde kunna tas i bruk så fort som möjligt som en del av flexibilitetsmekanismen. För att möjliggöra detta är det nödvändigt att processen för förhandsgodkännandet är tydlig och snabb, och att aktörerna ges möjlighet att förutse projektets chanser att bli godkänt redan innan den officiella kontrollörsprocessen slutförts.
Förutsägbarhet och tydliga kriterier för godkännande är nödvändiga för att aktörerna ska kunna investera i projekt och förverkliga dem effektivt.
